Amelia - Italienska under ytan

Amelia - Italienska under ytanDet är många som vill vara italienska, men som inte är det. Vet inte om du förstår vad jag menar, men som italienare noterar man sånt. Det är smickrande när folk överartikulerar sig och gör sig till, för att de så himla gärna vill vara italienska liksom. Med Amelia Adamo känner jag nästan tvärtom. Hon är italiensk. Men vill hon verkligen vara det? För en som jobbat inom media är Amelia en cool typ, lite bossarnas boss. Hon är unik, eller i alla fall speciell. Från tjänstefolksdotter till svenska absoluta medieeliten. Vid sjuttiofyra års ålder fortsätter hon dessutom återuppfinna sig själv. Nu med en podd som heter ”Roligare än ni tror”, tillsammans med Susanne Hobohm. Men jag är inte så intresserad av det där. Av den stora Amelia. Jag är på jakt efter den lilla Amelia. Hon svarar när jag ringer och börjar prata som att vi redan hållit på i fem minuter. Inga hej hej, hur mår du, jag mår bra och du själv. Som att vi pratade igår och blev avbrutna. 
”Jag ville vara allt annat än italiensk när jag var liten. Jag ville vara svensk förstås. Normal.”
 Amelia - Italienska under ytanFörsta åren i Sverige handlade om anpassning. Medan Amelia jobbade på att vara svensk så försökte hennes mamma lära sig laga svensk mat. Så istället för italienska dofter hemma var det därför svensk mat som gällde för lilla Amelia, åtminstone tills hon fyllt sex år, då mamman träffade en italiensk man. Men frågan är om den italienska mannen gjorde saken särskilt mycket bättre. Så inga romantiska italienska matminnen från tidiga barndomen där inte, som jag hade sett framför mig. Amelia menar ändå att mamman aldrig klippte navelsträngen med Italien. Och när hon kom hem från en vecka på skolan med nunnorna i Nacka, där maten för övrigt var tysk, ja då kunde det hänga pasta i hela köket. Hemmagjorda ravioli på kökshanddukar på diskbänken och tomatsås som puttrade i kastrullen på spisen. Hm. Jag hör vad hon säger, men har svårt att se det framför mig. Hon var hela sexton år när hon kom tillbaka till Rom första gången efter att ha flyttat därifrån som liten. Och visst kände hon något då. En tillhörighet, men det var inte förrän senare som hon skulle bejaka det där sydeuropeiska. 
”Det var inte förrän i vuxen ålder som jag började vilja vara italiensk, som jag värdesatte mitt annorlundaskap.”
 Amelia - Italienska under ytanVi pratar vidare. Hon har aldrig bott i Italien och det tog ett tag i livet innan hon ens ville kännas vid den där italienska sidan. Men idag är hon tillsammans med en italiensk man, som älskar att laga italiensk mat. Dessutom får jag en känsla av att hon kan tänka sig att delvis bo i Italien, i alla fall när barnbarnen blivit lite större. Jag börjar undra om hon kanske blir mer italiensk för varje år som går. Är det så det funkar? Det känns som en klen teori och inom mig börjar jag ge upp. 
”Pratar du ens italienska?”
 Hon är inte beredd på min fråga, det blir tyst en liten stund. Är hon orolig för att jag ska döma henne? Så börjar hon prata. Italienska. Sakta och tydligt, letar efter orden. Det är som att hon levererar dem försiktigt i öppen handflata. Med ett omsorgsfullt varsågod. Amelia - Italienska under ytanHur jag än gör nu kan jag inte ge rättvisa åt det jag precis varit med om. Jag inser att jag är priviligierad. Att höra Amelia Adamo prata italienska är som att se en dörr öppna sig till ett rum som ingen varit i sen tidigt femtiotal. Det är en liten flickas italienska och visst är jag lite blödig av mig, men jag lovar, det är så vackert. Det var länge sen jag tyckte italienska lät så där fint. Och nu kan jag se det. Navelsträngen. Hur pastan hänger där i köket, raviolin på kökshandduken. Och doften av tomatsåsen som puttrar på spisen. Nu kan jag se lilla Amelia. Vi har pratat färdigt. Jag tittar ner i det tomma anteckningsblocket. Det står bara ”ravioli” där. Hon säger att hon gärna läser min bok, En bastu i Umbrien. Hon säger att hon älskar Umbrien. När jag sitter i bilen en halvtimme senare och har släppt av min dotter hos hennes pojkvän bestämmer jag mig för att Amelia inte är så unik eller speciell som jag trodde. Missförstå mig inte, jag säger inte att vi alla är som hon. Jag säger bara att det nog finns en liten Amelia i oss alla.  Recept: Koka din egen tomatsåsLäs fler artiklar i serien “Oss svenskitalienare emellan” 

Fyra fantastiska recept !

Spaghetti alla Sorrento

Spaghetti alla Sorrento

Spaghetti alla Sorrento. Koka spaghettin al dente. Dela…

Läs recept

Spaghetti aglio olio e peperoncino

Spaghetti aglio olio e peperoncino

Spaghetti aglio olio. Skala och halvera vitlöksklyftorna,…

Läs recept

Vitello-Tonnato

Vitello Tonnato

Vitello Tonnato. Kombinationen av kött och tonfisk har anor…

Läs recept

Penne con crema di zucca e gorgonzola

Penne con crema di zucca e gorgonzola

En härligt krämig och värmande pasta som passar under…

Läs recept