Ett bra sjapp Text och bild av: Peter Nordin

Kåserier från Marche. Här binder jag samman mina lätta och roande skildringar i en röd tråd till det hemliga Marche. Här möter läsaren de kontraster som jag upplever mellan Sverige, USA och Italien. Detta är första delen av en serie kåserier som hänger samman i en röd tråd. Ett bra sjapp blir liksom början på ett äventyr.Ett bra sjapp, ja så kan man beskriva vår lokala krog. Man får inte döma hunden efter håren. Jag kommer ihåg när jag första gången klev in på sjappet. Kontrasten var total. Jag hade precis kommit tillbaka efter fyra veckors hipp gastroresa i Kalifornien. Ändamålet var att avverka så många bra och häftiga designade restauranger som möjligt. Nu stod jag innanför dörren på ett lokus i grannbyn på landsbygden i Italien – mitt emellan hav och berg. Året var 2016. Vi var här för att börja ett nytt kapitel i livet. Våra barn hade lämnat boet. Jag och Carina hade precis sålt allt ägande i vår stora restaurangkoncern i Stockholm. Efter 35 år som restauratörer ville vi vandra en ny stig, en gångväg vi alltid drömt om. Vi hade köpt en vacker gård på en kulle i Marche med den mest underbara utsikt över ett böljande landskap. Här skulle vi starta ett minihotell med en liten restauration. Vi hade alltid drömt om att få laga några få tallrikar per kväll där vi kunde servera vår själ på ett fat. Peter-nordin-grannby-blåmusslor-ett-bra-sjapp ”Hit skulle vi inte hittat om vår järnhandlare – Ferramenta - inte hade rekommenderat detta ställe”Stället låg på en sluttande bakgata med en ytterst anonym ingång. Jag lät blicken vandra genom lokalen, som var nästan var full av gäster som alla var locals från byn med omnejd. Jag och Carina var de enda utomjordingarna. Här verkade alla känna alla. Nakna lysrör i taket gav inte någon direkt mysbelysning. Vita väggar med billig konst och reklam på väggarna. Dukarna, som säkert tvättats 1000-tals gånger var blekta i en färg-combo av gredelin och lila. Uppe på dessa låg en pappersduk. Det var fredag och det var sen höst. Vädret hade plötsligt slagit om och sommaren var definitivt över. Den livliga vinden skalade av löven på träden och jag fick med mig en virvelvind av höstens färger av olika blad in i lokalen. En kort stund stannande livet av på stället. Alla vände sig mot dörren och såg en välvuxen man, snällt uttryckt, stå mitt i lokalen. Jag var helt klart en ny bekantskap. Jag hade på mig min nyinköpta cowboyhatt i värsta John Wayne-stil. En vacker handgjord hatt som jag hade köpt i en westernaffär i Carmel-by-the-Sea i Kalifornien, den charmiga staden vid havet där Clint Eastwood tidigare var borgmästare. Butiksinnehavaren lyckades sälja på mig en hatt med stort brätte. När han dessutom förtäljde att just denna hatt var också borgmästaren Eastwoods favorit, så gjorde jag slag i saken. Vem vill inte se ut som Clintan? Nu stod jag där med alla häftiga intryck från USA’s västkust i en lokal som inte hade någon mysfaktor eller minsta spår av charm. Här hade ingen arkitekt lagt ned den minsta ansträngning av form och färg. Det visades sig att i kväll serverades fisk och skaldjur. Det var helt enkelt havets fredag. Allt pinfärskt från kusten. peter-nordin-cowboy-hatt-blåmusslor Var det Pablo Escobar som arbetade i matsalen?Jag kunde svära på att det vara Pablo Escobar, eller i alla fall hans rollfigur ur Netflixserien med samma namn som litet vaggande kom fram och hälsade oss välkomna. Tjocka buskiga ögonbryn med den klassiska svarta böjda mustaschen - satte liksom karaktären i hela hans ansikte. Det som måhända skiljde var att denna Pablo hade ett leende som smittade. Vi hade bokat ett bord, vilket var tur. peter-nordin-reservation ”Benvenuti. Questa sera serviamo di frutti di mare””Benvenuti. Questa sera serviamo di frutti di mare. I kväll är det fisk och skaldjur som gäller” förklarar Pablo med ett snett leende. Kanske han tyckte att jag var en udda figur i min stora Cowboy-hatt. Okej, låter toppen, sa jag och tänkte att ”smakar maten lika bra som inredningen ser ut måste jag vara försiktig”, men det sa jag inte till Pablo, som glatt frågade vad vi önskade. Det var inte fråga om någon meny. Ta en skål med musslor i vin och tomat. Den är poppis bland byborna sa han och antecknade detta som en beställning innan vi hann nicka. Efter detta måste ni testa vår fiskgryta, Brodetto, som är Marches nationalrätt. Det är min far som lagar maten i köket. Och om det fortfarande finns plats i kistan, sa han, medan han klappade mig lätt på min stora goa mage, så avsluta med vår pizza full med blandade skaldjur. Det är min syster som bakar alla pizzor, berättade Pablo stolt. Folk vallfärdar hit från närbelägna byar, just för hennes romerska pizzor. Tunna och krispiga och fulla med lokala ingredienser. Jo, hon odlar alla grönsaker själv, till pizzorna. Ojdå tänkte jag, inte illa för ett sjapp. Vi hade fin utsikt över den gigantiska vedeldade ugnen. Det började bli fullsatt i lokalen. På något vis så suddades känslan av ”tacky” inredning bort ju fler människor som befolkade krogen. Till slut infann sig en härlig stämning av sorl och slammer mellan väggar och tak. Barn sprang skrattande mellan borden och familjer satt i stora grupper där både farmor och barnbarn såg lyckliga ut när faten av fisk och skaldjur bars in. Pizza efter pizza liksom seglade ut i händerna på Pablo. Vips åkte en karaff kallt vitt vin fram på vårt bord. Vanliga dricksglas fick duga när inga andra fanns att tillgå. Efter några minuter kom en jätteskål med blåmusslor in på bordet. Stora, mjälla och perfekt kokta. Nu åkte mina ögonbryn upp. Dessa var ju helt underbara. Musslorna låg i buljong av fyllig tomat, torrt vin med lök och ett uns av vitlök. Jag fick snabbt omvärdera logiken mellan inredning och sjappets käk. Kanske jag hade blivit litet ”pretto” i trendiga Kalifornien? Vinet på karaff var kallt, torrt med fin frukt och härlig syra. Funkade hur bra som helst i duralex-glas och till vår skål med musslor. peter-nordin-fiskgryta-brodetto Nu kom fiskgrytan in på bordet. Stämningen ökade i lokalen. Folk diskuterade, gestikulerade och skrattade. I hörnet var TV:en på. Ett underhållningsprogram med lättklädda damer och programledare som såg ut att vara kultiverade män med grå tinningars charm i perfekta kostymer. Damerna som var smala, långbenta och leende - alla klädda i minimala bikinis. Det var visst en tävling som skulle gå av stapeln. Vem kunde sitta och studsa högst på en stor boll utan att ramla av. Ingen i lokalen, utom då jag verkade ge minsta notis om den utmanande tävlingen. De showade, dansade och studsade till programvärdarna och publikens stora glädje. Hmm… tänkte jag, hit hade SVT.s värdegrund inte nått. Även där en kontrast. Okej, tänkte jag och bestämde mig för att lämna de studsande bikinidamerna till sitt öde. Inget vidare till underhållning egentligen. Kontrasten, på nytt slog mig, när jag tänkte på Bo Hagströmers underbara serie om ”Solens Mat”, som på det mest vackra och saktmodiga vis berättade om livet, gastronomin och de små lokala producenterna i avlägsna italienska regioner. Kanske landet Italien tillåter mer än en tanke i taget? Fiskgrytan kunde lika väl serverats på en stjärnkrog i ProvenceFiskgrytan kunde lika väl serverats på en stjärnkrog i Provence. Påminde litet om en bouillabaisse. Olika kräftor, bläckfiskar, musslor, småfiskar som friterats trängdes i en underbar buljong. Jag nöp mig i armen och liksom hängde över den djupa skålen och lät skeden vandra fram och tillbaka mellan gom och tallrik. En underbar fiskgryta. Pablo ställde ned en assiett av kokta grönsaker. Hälsning från min syster. Ni måste pröva hennes ”cicoria” en typ endiv med mjuk beska. Med citron och olivolja var denna grönsak sagolik. Sist kom pizzan in, fast jag inte minns om vi verkligen beställde en pizza. Först, en fyllig tomatsås, som toppats musslor och bläckfiskar. Sist basilika och mynta. Degen var tunn och krispig. peter-nordin-pizza-mistra För hälsans skull! Dessa ord klingade bakom min rygg. Nu måste ni låta kroppen helas med en ”mistra” och starkt kaffe, säger Pablo bestämt när han i ett svep ställer ned en butelj med en vit vattenliknande vätska med handskriven etikett. Min fars hemgjorda säger Pablo med stort leende. Stopp och belägg. Innan historien fortsätter måste jag förtydliga en del. I Marche är inte grappa så vanligt. Har du tur ramlar du över en butelj hembränd ”Mistra”. Denna sprit går egentligen bara att köpa hos bönderna eller på vissa kloster. Finns inte som kommersiell produkt. Detta är en typ av grappa men med anisarom. Mycket god. En motorsåg som helar kroppen. En urstark espresso – ristretto - följer med. Innan jag hinner med så har glaset fyllts på, rejält. Denna typ av grappa var som en motorsåg. Allt skall inte vara gott, utan ibland måste viss vätska intas för hälsans skull, säger Pablo skrattande när han på nytt fyller glaset till brädden och i en enda rörelse vaggar ut i lokalen med buteljen i hand, till nya gäster som skall få pappans hälsokost. Nu hade klockan blivit sent. Pablo kom med notan. Till min stora förvåning gick hela kalaset på 48 euro, för två personer - 24 Euro per person. Jo då. ”det är korrekt” förtäljde Pablo, när jag försökte protestera att här hade krogen räknat fel. Vi försökte dessutom ge fem euro i dricks, men tji-fick vi. Precis utanför ingången kom Pablo springande. Ni glömde er växel säger han. Nää det är dricks för en underbar kväll säger vi och håller upp händerna i en gest för att stoppa hans framfart. Nä, det räcker med att ni kommer tillbaka. Dricks lämnas inte på landsbygden. Han tryckte snabbt sedeln i min näve, vände på klacken och gick snabbt tillbaka in i lokalen. Kontrasten är total. I USA gällde minst 25% i dricks uppepå en redan svindyr nota, Nytt för i år var att ytterligare 4–5 % skulle helst erläggas för personalens hälsoförsäkring. Så i runda slängar behövde notan räknas upp med minst 30%. Det var dessutom snikversionen av dricks. Vägen hem blev till fots, genom små grusvägar i becksvart mörker. Tur att telefonen hade belysning. När vi sent omsider kom fram till vårt nyinköpta hus fanns bara två tältsängar i möblemanget. I dessa stöp vi ned och sov som nyfödda bebisar hela natten. Det jag inte visste då var att på notans baksida - som låg hopknycklad i mina byxor - fanns en kort reklamtext. ”Hit skulle Indiana Jones ha kommit”. Camerano. Notan hamnade i min skräplåda med övriga kvitton. Det skulle nästan ta 3 år för mig att hitta notan och upptäcka det äventyr i Marche som blir kapitel två i min berättelse. Läs mer av Peter Nordin:De fattigas kökRagúTorta Caprese Följ oss på:FacebookInstagramPinterest

Ett bra sjapp Text och bild av: Peter Nordin

Kåserier från Marche. Här binder jag samman mina lätta och roande skildringar i en röd tråd till det hemliga Marche. Här möter läsaren de kontraster som jag upplever mellan Sverige, USA och Italien. Detta är första delen av en serie kåserier som hänger samman i en röd tråd. Ett bra sjapp blir liksom början på ett äventyr.Ett bra sjapp, ja så kan man beskriva vår lokala krog. Man får inte döma hunden efter håren. Jag kommer ihåg när jag första gången klev in på sjappet. Kontrasten var total. Jag hade precis kommit tillbaka efter fyra veckors hipp gastroresa i Kalifornien. Ändamålet var att avverka så många bra och häftiga designade restauranger som möjligt. Nu stod jag innanför dörren på ett lokus i grannbyn på landsbygden i Italien – mitt emellan hav och berg. Året var 2016. Vi var här för att börja ett nytt kapitel i livet. Våra barn hade lämnat boet. Jag och Carina hade precis sålt allt ägande i vår stora restaurangkoncern i Stockholm. Efter 35 år som restauratörer ville vi vandra en ny stig, en gångväg vi alltid drömt om. Vi hade köpt en vacker gård på en kulle i Marche med den mest underbara utsikt över ett böljande landskap. Här skulle vi starta ett minihotell med en liten restauration. Vi hade alltid drömt om att få laga några få tallrikar per kväll där vi kunde servera vår själ på ett fat. Peter-nordin-grannby-blåmusslor-ett-bra-sjapp ”Hit skulle vi inte hittat om vår järnhandlare – Ferramenta - inte hade rekommenderat detta ställe”Stället låg på en sluttande bakgata med en ytterst anonym ingång. Jag lät blicken vandra genom lokalen, som var nästan var full av gäster som alla var locals från byn med omnejd. Jag och Carina var de enda utomjordingarna. Här verkade alla känna alla. Nakna lysrör i taket gav inte någon direkt mysbelysning. Vita väggar med billig konst och reklam på väggarna. Dukarna, som säkert tvättats 1000-tals gånger var blekta i en färg-combo av gredelin och lila. Uppe på dessa låg en pappersduk. Det var fredag och det var sen höst. Vädret hade plötsligt slagit om och sommaren var definitivt över. Den livliga vinden skalade av löven på träden och jag fick med mig en virvelvind av höstens färger av olika blad in i lokalen. En kort stund stannande livet av på stället. Alla vände sig mot dörren och såg en välvuxen man, snällt uttryckt, stå mitt i lokalen. Jag var helt klart en ny bekantskap. Jag hade på mig min nyinköpta cowboyhatt i värsta John Wayne-stil. En vacker handgjord hatt som jag hade köpt i en westernaffär i Carmel-by-the-Sea i Kalifornien, den charmiga staden vid havet där Clint Eastwood tidigare var borgmästare. Butiksinnehavaren lyckades sälja på mig en hatt med stort brätte. När han dessutom förtäljde att just denna hatt var också borgmästaren Eastwoods favorit, så gjorde jag slag i saken. Vem vill inte se ut som Clintan? Nu stod jag där med alla häftiga intryck från USA’s västkust i en lokal som inte hade någon mysfaktor eller minsta spår av charm. Här hade ingen arkitekt lagt ned den minsta ansträngning av form och färg. Det visades sig att i kväll serverades fisk och skaldjur. Det var helt enkelt havets fredag. Allt pinfärskt från kusten. peter-nordin-cowboy-hatt-blåmusslor Var det Pablo Escobar som arbetade i matsalen?Jag kunde svära på att det vara Pablo Escobar, eller i alla fall hans rollfigur ur Netflixserien med samma namn som litet vaggande kom fram och hälsade oss välkomna. Tjocka buskiga ögonbryn med den klassiska svarta böjda mustaschen - satte liksom karaktären i hela hans ansikte. Det som måhända skiljde var att denna Pablo hade ett leende som smittade. Vi hade bokat ett bord, vilket var tur. peter-nordin-reservation ”Benvenuti. Questa sera serviamo di frutti di mare””Benvenuti. Questa sera serviamo di frutti di mare. I kväll är det fisk och skaldjur som gäller” förklarar Pablo med ett snett leende. Kanske han tyckte att jag var en udda figur i min stora Cowboy-hatt. Okej, låter toppen, sa jag och tänkte att ”smakar maten lika bra som inredningen ser ut måste jag vara försiktig”, men det sa jag inte till Pablo, som glatt frågade vad vi önskade. Det var inte fråga om någon meny. Ta en skål med musslor i vin och tomat. Den är poppis bland byborna sa han och antecknade detta som en beställning innan vi hann nicka. Efter detta måste ni testa vår fiskgryta, Brodetto, som är Marches nationalrätt. Det är min far som lagar maten i köket. Och om det fortfarande finns plats i kistan, sa han, medan han klappade mig lätt på min stora goa mage, så avsluta med vår pizza full med blandade skaldjur. Det är min syster som bakar alla pizzor, berättade Pablo stolt. Folk vallfärdar hit från närbelägna byar, just för hennes romerska pizzor. Tunna och krispiga och fulla med lokala ingredienser. Jo, hon odlar alla grönsaker själv, till pizzorna. Ojdå tänkte jag, inte illa för ett sjapp. Vi hade fin utsikt över den gigantiska vedeldade ugnen. Det började bli fullsatt i lokalen. På något vis så suddades känslan av ”tacky” inredning bort ju fler människor som befolkade krogen. Till slut infann sig en härlig stämning av sorl och slammer mellan väggar och tak. Barn sprang skrattande mellan borden och familjer satt i stora grupper där både farmor och barnbarn såg lyckliga ut när faten av fisk och skaldjur bars in. Pizza efter pizza liksom seglade ut i händerna på Pablo. Vips åkte en karaff kallt vitt vin fram på vårt bord. Vanliga dricksglas fick duga när inga andra fanns att tillgå. Efter några minuter kom en jätteskål med blåmusslor in på bordet. Stora, mjälla och perfekt kokta. Nu åkte mina ögonbryn upp. Dessa var ju helt underbara. Musslorna låg i buljong av fyllig tomat, torrt vin med lök och ett uns av vitlök. Jag fick snabbt omvärdera logiken mellan inredning och sjappets käk. Kanske jag hade blivit litet ”pretto” i trendiga Kalifornien? Vinet på karaff var kallt, torrt med fin frukt och härlig syra. Funkade hur bra som helst i duralex-glas och till vår skål med musslor. peter-nordin-fiskgryta-brodetto Nu kom fiskgrytan in på bordet. Stämningen ökade i lokalen. Folk diskuterade, gestikulerade och skrattade. I hörnet var TV:en på. Ett underhållningsprogram med lättklädda damer och programledare som såg ut att vara kultiverade män med grå tinningars charm i perfekta kostymer. Damerna som var smala, långbenta och leende - alla klädda i minimala bikinis. Det var visst en tävling som skulle gå av stapeln. Vem kunde sitta och studsa högst på en stor boll utan att ramla av. Ingen i lokalen, utom då jag verkade ge minsta notis om den utmanande tävlingen. De showade, dansade och studsade till programvärdarna och publikens stora glädje. Hmm… tänkte jag, hit hade SVT.s värdegrund inte nått. Även där en kontrast. Okej, tänkte jag och bestämde mig för att lämna de studsande bikinidamerna till sitt öde. Inget vidare till underhållning egentligen. Kontrasten, på nytt slog mig, när jag tänkte på Bo Hagströmers underbara serie om ”Solens Mat”, som på det mest vackra och saktmodiga vis berättade om livet, gastronomin och de små lokala producenterna i avlägsna italienska regioner. Kanske landet Italien tillåter mer än en tanke i taget? Fiskgrytan kunde lika väl serverats på en stjärnkrog i ProvenceFiskgrytan kunde lika väl serverats på en stjärnkrog i Provence. Påminde litet om en bouillabaisse. Olika kräftor, bläckfiskar, musslor, småfiskar som friterats trängdes i en underbar buljong. Jag nöp mig i armen och liksom hängde över den djupa skålen och lät skeden vandra fram och tillbaka mellan gom och tallrik. En underbar fiskgryta. Pablo ställde ned en assiett av kokta grönsaker. Hälsning från min syster. Ni måste pröva hennes ”cicoria” en typ endiv med mjuk beska. Med citron och olivolja var denna grönsak sagolik. Sist kom pizzan in, fast jag inte minns om vi verkligen beställde en pizza. Först, en fyllig tomatsås, som toppats musslor och bläckfiskar. Sist basilika och mynta. Degen var tunn och krispig. peter-nordin-pizza-mistra För hälsans skull! Dessa ord klingade bakom min rygg. Nu måste ni låta kroppen helas med en ”mistra” och starkt kaffe, säger Pablo bestämt när han i ett svep ställer ned en butelj med en vit vattenliknande vätska med handskriven etikett. Min fars hemgjorda säger Pablo med stort leende. Stopp och belägg. Innan historien fortsätter måste jag förtydliga en del. I Marche är inte grappa så vanligt. Har du tur ramlar du över en butelj hembränd ”Mistra”. Denna sprit går egentligen bara att köpa hos bönderna eller på vissa kloster. Finns inte som kommersiell produkt. Detta är en typ av grappa men med anisarom. Mycket god. En motorsåg som helar kroppen. En urstark espresso – ristretto - följer med. Innan jag hinner med så har glaset fyllts på, rejält. Denna typ av grappa var som en motorsåg. Allt skall inte vara gott, utan ibland måste viss vätska intas för hälsans skull, säger Pablo skrattande när han på nytt fyller glaset till brädden och i en enda rörelse vaggar ut i lokalen med buteljen i hand, till nya gäster som skall få pappans hälsokost. Nu hade klockan blivit sent. Pablo kom med notan. Till min stora förvåning gick hela kalaset på 48 euro, för två personer - 24 Euro per person. Jo då. ”det är korrekt” förtäljde Pablo, när jag försökte protestera att här hade krogen räknat fel. Vi försökte dessutom ge fem euro i dricks, men tji-fick vi. Precis utanför ingången kom Pablo springande. Ni glömde er växel säger han. Nää det är dricks för en underbar kväll säger vi och håller upp händerna i en gest för att stoppa hans framfart. Nä, det räcker med att ni kommer tillbaka. Dricks lämnas inte på landsbygden. Han tryckte snabbt sedeln i min näve, vände på klacken och gick snabbt tillbaka in i lokalen. Kontrasten är total. I USA gällde minst 25% i dricks uppepå en redan svindyr nota, Nytt för i år var att ytterligare 4–5 % skulle helst erläggas för personalens hälsoförsäkring. Så i runda slängar behövde notan räknas upp med minst 30%. Det var dessutom snikversionen av dricks. Vägen hem blev till fots, genom små grusvägar i becksvart mörker. Tur att telefonen hade belysning. När vi sent omsider kom fram till vårt nyinköpta hus fanns bara två tältsängar i möblemanget. I dessa stöp vi ned och sov som nyfödda bebisar hela natten. Det jag inte visste då var att på notans baksida - som låg hopknycklad i mina byxor - fanns en kort reklamtext. ”Hit skulle Indiana Jones ha kommit”. Camerano. Notan hamnade i min skräplåda med övriga kvitton. Det skulle nästan ta 3 år för mig att hitta notan och upptäcka det äventyr i Marche som blir kapitel två i min berättelse. Läs mer av Peter Nordin:De fattigas kökRagúTorta Caprese Följ oss på:FacebookInstagramPinterest

Tre fantastiska recept !

crostini

Crostini

Har du lite rester kvar från en baguett eller annat vitt bröd är det perfekt…

Läs Mer

Salsa Ruffino

Salsa Ruffino - Här följer en enkel men god italiensk sås som passar fint på…

Läs Mer

Nyårsdrink: Limoncello Tonic

En frisk avslutning på året med en variant på G & T som blir alltmer populär…

Läs Mer

Tre fantastiska recept !

crostini

Crostini

Har du lite rester kvar från en baguett eller annat vitt bröd är det perfekt…

Läs Mer

Salsa Ruffino

Salsa Ruffino - Här följer en enkel men god italiensk sås som passar fint på…

Läs Mer

Nyårsdrink: Limoncello Tonic

En frisk avslutning på året med en variant på G & T som blir alltmer populär…

Läs Mer