Text av: Tomas Bacoccoli

Fåglarna kvittrar och jackan hänger kvar hemma i hallen. Våren är här. Det är snart dags att klippa olivträden. Och man kan ana vildsparrisen i diket.
Jag går uppför grusvägen och pratar i telefon med Sverige samtidigt. Tycker om att ha möten medan jag går. Gillar att gå över huvud taget, att vara på väg, göra något medan jag gör något annat. När jag får asfalt under fötterna kan jag känna vårgruset sprätta till under sulorna för varje steg jag tar, förbi fotbollsplanen och vidare upp mot byn. Folktomt.

På baren framför skolan dricker jag kaffe och köper nybakt, osaltat bröd. Alla butiker är stängda. För att vara Italien är det öde på gatorna. Röd zon. Restaurangerna är stängda, parasollerna hopfällda, borden utanför tomma, jalusierna neddragna. Doften av puttrande pastasås kommer från någons kök.
Jag tänker att det är en speciell tid vi lever i när jag går runt byns ringmur. Att det kommer bli tufft att bygga upp allt det här till sommaren. Det är inte bara att öppna dörrarna, fälla upp parasollen, sätta på musiken och befolka uteserveringarna. Det kommer vara svårare, nästan som efter ett krig. Men jag kan inte låta bli att ändå känna hoppfullhet. Det är något i luften och det är inte bara värmen och fågelkvittret.

På piazzan står två av byns sopåkare, alltid glada. De pratar med bagaren och några andra sällskapssjuka förbipasserande. De menar att det gäller att ha tålamod, inte ge upp nu när vi är så nära.

Och jag tror de har rätt. Våren 2021 har något med sig. En sakta bubblande social revolution. Den kanske känns långt borta nu, men den kommer. Fågelkvittret är revolutionens telegram om att den är på intåg. Om ett par månader har vi tagit av oss ansiktsmaskerna, intagit fotbollsplanerna och restaurangerna, lämnat den där kontorsstolen tom där hemma.

Jag tänker att jag vill göra något som inte går att göra när allt är som vanligt igen. Passa på. Så jag sätter mig på byns dans- och rullskridskobana, drar fram ett bord i solen och skriver en stund. Skriver det här. Sedan går jag hemåt igen. Förbi olivträd som sett pandemier komma och gå, förbi vildsparrisen. Jag ser framför hur jag gör rent sparrisen, låter topparna fräsa försiktigt i olivolja med lite vitlök. Lägger stjälkarna i pastavattnet. Sedan adderar jag pastavatten till såsen innan jag häller av det och låter tagliatellen umgås med sparrisen några minuter innan jag serverar. Jag ser framför mig hur vi sitter där med ett glas vitt och njuter av vårens absolut mest typiska smak här i Umbrien. Och kisar mot solen. Och en ljus framtid. Vårfunderingar och Vildsparris.

Läs även:
Umbricelli med Bianchetto