Fontana Di TreviVatten, vatten, stan är byggd av vatten 

Texten är ett utdrag ur ”Rom på listigare vis” (Kaunitz-Olsson), Harald Bergius kåseriska guidebok med illustrationer av Stina Wirsén. Via den här länken får Goda Italiens läsare 20 procents rabatt (som dras när man trycker på ”Lägg till i varukorgen”). Köp boken här!

 

Ett härligt ljud präglar Rom. Det är klingande lätt och jag gil- lar det till och med mer än det ständiga tjattret på alla dessa språk. Nästan överallt porlar och skvätter och stänker det. Det finns över tvåtusen fontäner i stadens centrala delar, många är vackra, historiskt och kulturellt brakladdade och alla på något sätt svalkande.

Men ingen är mer omtalad än Trevifontänen.

Foto: Unsplash

Vem kan inte frammana bilden av skådespelerskan som 1957 i en italiensk film ville ”bada i Fontana di Trevi, dyka i och skölja mig som en najad”?

Jag kan det i och för sig inte, men jag vet att det var den napolitanska komediennen Tina Pica. Men en kall vårnatt ett par år senare hoppade Anita Ekberg från Malmö i och tjatade med sig Marcello Mastroianni (som, vilket inte alls har med saken att göra, växte upp i en by som heter Fontana).

 

Allra helst bör man närma sig fontänen precis som Ekbergs rollfigur i Fellinis Det ljuva livet. Planlöst gå bland gränderna i närheten, lockas av ljudet och låta sig överraskas av all den vita stenen och det söderhavsblå vatten som rusar fram med 120 liter i sekunden. Då är fontänen som bäst, en lycklig kalldusch i syncentrum, och man ekar gärna Ekbergs utrop: ”Oh, my goodness!”

 

Redan här kan det dock vara värt att nämna att det inte bara är vatten som brusar. Det är nästan alltid tokfullt kring den knägrunda bassängen. Dessutom är snacket om ficktjuvar inte bara snack, senast jag var där fick jag se när polisen tog ett gäng.

Den som vill ha svängrum rekommenderas därför att ställa klockan på fem en dag när det regnar och vandra genom Rom medan dagen gryr. Har man samma tur som jag så klarnar himlen under promenaden, och doften av stad efter regn blandas med nygräddat från bagerier och barer. Jag går snabbt, ser fram emot ett folktomt torg, men en sak har jag inte räknat med: stativtimmen!

Foto: Pexels

När jag svänger runt La Ekberg-hörnet är trettiosju andra redan på plats, och många har rejäla kameror stående på stativ. Så här dags går det att fotografera utan att få med en massa människor, och dessutom är ljuset mer tillåtande än på dagen.

Trots att det är gott om plats är vi lite besvikna. Polisen har spärrat av möjligheten att komma nära fontänen, och när jag frågar en av dem vad som har hänt får jag veta att det har regnat: ”Det blir halt då, och lerigt, och ni kan halka.”

 

Fontäntorget är som en hästskoformad gradäng, alla blickar ska riktas mot travertin- och marmorföreställningen. Hela pjäsen är ungefär 25 meter hög och 50 meter bred, den stod klar 1762 och täcker södra sidan av ett renässanspalats – fasadens nischer och fejkfönster är en del av showen.

Foto: Unsplash

Barockens superstjärna, Gian Lorenzo Bernini, hade ett finger med i förspelet men det är den romerske arkitekten Niccolò Salvi som bär huvudansvaret för denna våta dröm. Fontänens, och därmed hela torgets, centralfigur är den grymt välbyggde och skäggsnygge Okeanos – i grekisk mytologi urkällan till alla hav och strömmar, och orsaken till ordet ocean. Han rider mot publiken på ett snäckskal draget av två kraftfulla havshästar som leds av varsin triton, en sorts manliga sjöjungfrur.

Den äldre av dem blåser i tritonernas särskilda magimanick, ett snäckskal med makt att få vågor att stilla sig, och han lyckas få sin häst att symbolisera lugna vatten. No such luck för den yngre kollegan, hans häst stegrar och vrider sig.

fontana di trevi
Foto: Pexels

Det där, att bara den äldre lyckas i sitt uppdrag, speglar en skillnad mellan Sverige och Italien. Härnere värderas erfarenhet och ålder mycket högre och det är något som, i takt med att åren går, tycks mig alltmer underbart.

Havsguden flankeras av två allegoriska kvinnofigurer. Till höger Fruktbarheten med sitt självklara ymnighetshorn och till vänster Hälsan med sin något mindre självklara orm. Ovanför dem finns reliefer och den vänstra ger en fingervisning om tidsdjupet i allt detta. Där står Marcus Agrippa, kejsar Augustus handgångne man. Han är i färd med att godkänna det bygge som leder fram till fontänen: superakvedukten Aqua Virgo, som en gång matade Agrippas badhus just bakom Pantheon och har en särskild plats i romares hjärtan. Under en lång, svår period förde den ensam färskvatten till stan, och fungerar alltså än i dag.

Foto: Unsplash

Insikten om vikten av vatten rinner genom Romhistorien. Ett av imperiets särtecken var de hydrauliska framgångarna med dammar, fiskodlingar, bevattningssystem och de stora badkomplexen. På 300-talet servades huvudstaden av elva akvedukter som lär ha flödat in mer än en miljon kubikmeter om dagen; enligt dåtida listor fanns det 1352 fontäner och 856 badhus.

fotana di trevi
Illustration: Stina Wirsén

Ett jäkla porlande, rent ut sagt.

Eller som Plinius den äldre, något mer elegant, formulerar det: ”Om vi bara tar hänsyn till den rikliga tillgången på vatten till allmänheten, till badhus, dammar, fontäner, kanaler, hushållsändamål, trädgårdar, platser i förorterna och husen på landet; och sedan reflekterar över avstånden som vattnet har färdats, valven som byggts, bergen som genomborrats, dalarna som överkorsats, måste vi med nödvändighet erkänna att ingenting i hela universum varit mer värdigt vår beundran.”

Foto: Pexels

Äntligen klipper polisen avspärrningen och med mynt i ena handen och mobilen i den andra strömmar alla framåt, men vi ska titta till två egenheter innan vi är framme vid huvudskälet till trängseln.

Det första är en stor, bullig stenvas som man ser till höger, uppe i gatunivån. Den är en del av fontänbygget, men verkar inte riktigt hänga ihop med havstemat. Guiderna här berättar att arkitekten satte dit den när han inte längre orkade med barberaren som hade salong därbakom. Den trista jäkeln stod och ropade kritik medan arbetet framskred, och till slut skar Niccolò Salvi helt enkelt av synlinjen.

fontana di trevi
Foto: Unsplash

Det andra är att tre påvar har fäst sina namn här. Ingenting häromkring är vanligare än påvetaggar, men tre på samma pjäs är ändå särskilt – och skälet är att arbetet pågick så länge att de hann dö och ersättas. På plaketten högst upp kan man läsa Clemens XII, det var han som gjorde beställningen, en bit ner men i störst bokstäver, Benedictus XIV och i halvmånen just ovanför Okeanos huvud, Clemens XIII, som fick inviga.

Hur stolta påvarna än var är påkostade springbrunnar inte allas högsta önskan. Det sägs att fattiga romare ropade pane, pane, non fontane (bröd, bröd, inte fontäner) redan när Berni- nis fyrflodsvariant invigdes på Navona och för den som saknar mat för dagen måste det vara en sorts fördelningspolitisk vattentortyr. För egentligen behövs inte en massa havsgudar, hästar, palmer, klippavsatser och ymnighetshorn för att leda dricksvatten till törstiga. Men att fundera på alternativ resursanvändning när man ser något tjusigt … det är inte riktigt därför vi är här, eller hur, kära läsare?

Rom
Foto: Unsplash

Nej, vi har kommit för att få återvända. För att göra som den åldriga, romerska myten säger: slänga i ett mynt och säkerställa vår retur.

Tyvärr har den där åldriga myten oroväckande mycket med 1800-talstyskar att göra. Numera pekas till och med en specifik arkeolog och konsthandlare ut som dess upphovsman, Wolfgang Helbig. Han var gift med en rysk prinsessa, bodde i Rom, skrev tunga böcker och sålde en massa vackra saker norrut – bland annat till bryggerimagnaten som grundade Glyptoteket i Köpenhamn.

Slantlegenden ska han ha baserat på antika offermyter (karln var ju arkeolog), och enligt en version kom den till för att spetsa de lyxiga kalas han och hustrun brukade anordna. I en annan, mer tillfredsställande variant skapades legenden för att trösta studenter som var tvungna att lämna Rom.

fontana di trevi
Foto: Pexels

Men för att förstå mytens dragningskraft behöver vi ta oss till filmens värld och till tiden när staden kallades Hollywood on the Tiber. Överhuvudtaget har den moderna turistupp-levelsen mycket med de där filmerna att göra, allra tydligast förstås med Audrey Hepburn-succén Prinsessa på vift (Roman Holiday) där listan på inspelningsplatser skulle kunna vara registret i en guidebok. Men just här betyder en annan storfilm mer. Tre flickor i Rom (Three Coins in the Fountain) och dess Oscarsbelönade titelsång som sjöngs av Frank Sinatra gav slantkastandet dess riktiga kick.

Filmens story, som trailern beskriver så här ”tre amerikanska flickor kastar tre mynt i fontänen, som romare gör, och förälskar sig hals över huvud, som kvinnor gör”, betydde kanske mindre. Precis som att bara två mynt kastas i filmen. För bilderna var i färg och extra magnifika – det här var den första film utanför USA som spelades in i det nya CinemaScope-formatet.

Foto: Unsplash

Ibland sägs det också, till exempel i den allra första Baedekerguiden till Rom, att den vidskepliga ska dricka ur fontänen, och ytterligare en version menar att det leder till evig kärlek. Men mer troligt (tyvärr!) är att det innebär ett besök på akuten: sedan många år pumpas vattnet runt i ett slutet system och är markant icke drickbart. Vill man smaka riktigt Aqua Virgo-vatten finns det en liten kran på sidan av fontänen.

När vi ändå slänger varsitt mynt över vänster axel – varför chansa? – är det skönt att veta att pengarna går till Roms behövande. Och även om det är småslantar som slängs i är det inte småpengar som tas upp.

Går det att sätta ett pris på viljan att återvända är det ungefär 15 miljoner kronor om året. För så är det med Rom, den som åker hit åker dit.

Rom
Foto: Unsplash


Av Harald Bergius

Ur Rom på listigare vis (Kaunitz-Olsson, 2023)

Illustration: Stina Wirsén

Foto header på Harald och Stina: Pompe Hedengren

 

Boken finns också i en numrerad lyxutgåva med tre signerade färglitografier av Stina Wirsén i en särskild box. Den hittar man här!

Följ oss på:

 

Följ oss på:

 

Fontana Di TreviVatten, vatten, stan är byggd av vatten 

Texten är ett utdrag ur ”Rom på listigare vis” (Kaunitz-Olsson), Harald Bergius kåseriska guidebok med illustrationer av Stina Wirsén. Via den här länken får Goda Italiens läsare 20 procents rabatt (som dras när man trycker på ”Lägg till i varukorgen”). Köp boken här!

 

Ett härligt ljud präglar Rom. Det är klingande lätt och jag gil- lar det till och med mer än det ständiga tjattret på alla dessa språk. Nästan överallt porlar och skvätter och stänker det. Det finns över tvåtusen fontäner i stadens centrala delar, många är vackra, historiskt och kulturellt brakladdade och alla på något sätt svalkande.

Men ingen är mer omtalad än Trevifontänen.

fontana di trevi
Foto: Unsplash

Vem kan inte frammana bilden av skådespelerskan som 1957 i en italiensk film ville ”bada i Fontana di Trevi, dyka i och skölja mig som en najad”?

Jag kan det i och för sig inte, men jag vet att det var den napolitanska komediennen Tina Pica. Men en kall vårnatt ett par år senare hoppade Anita Ekberg från Malmö i och tjatade med sig Marcello Mastroianni (som, vilket inte alls har med saken att göra, växte upp i en by som heter Fontana).

Rom på listigare vis

Allra helst bör man närma sig fontänen precis som Ekbergs rollfigur i Fellinis Det ljuva livet. Planlöst gå bland gränderna i närheten, lockas av ljudet och låta sig överraskas av all den vita stenen och det söderhavsblå vatten som rusar fram med 120 liter i sekunden. Då är fontänen som bäst, en lycklig kalldusch i syncentrum, och man ekar gärna Ekbergs utrop: ”Oh, my goodness!”

Redan här kan det dock vara värt att nämna att det inte bara är vatten som brusar. Det är nästan alltid tokfullt kring den knägrunda bassängen. Dessutom är snacket om ficktjuvar inte bara snack, senast jag var där fick jag se när polisen tog ett gäng.

Den som vill ha svängrum rekommenderas därför att ställa klockan på fem en dag när det regnar och vandra genom Rom medan dagen gryr. Har man samma tur som jag så klarnar himlen under promenaden, och doften av stad efter regn blandas med nygräddat från bagerier och barer. Jag går snabbt, ser fram emot ett folktomt torg, men en sak har jag inte räknat med: stativtimmen!

Foto: Pexels

När jag svänger runt La Ekberg-hörnet är trettiosju andra redan på plats, och många har rejäla kameror stående på stativ. Så här dags går det att fotografera utan att få med en massa människor, och dessutom är ljuset mer tillåtande än på dagen.

Trots att det är gott om plats är vi lite besvikna. Polisen har spärrat av möjligheten att komma nära fontänen, och när jag frågar en av dem vad som har hänt får jag veta att det har regnat: ”Det blir halt då, och lerigt, och ni kan halka.”

Foto: Unsplash

Fontäntorget är som en hästskoformad gradäng, alla blickar ska riktas mot travertin- och marmorföreställningen. Hela pjäsen är ungefär 25 meter hög och 50 meter bred, den stod klar 1762 och täcker södra sidan av ett renässanspalats – fasadens nischer och fejkfönster är en del av showen.

Barockens superstjärna, Gian Lorenzo Bernini, hade ett finger med i förspelet men det är den romerske arkitekten Niccolò Salvi som bär huvudansvaret för denna våta dröm. Fontänens, och därmed hela torgets, centralfigur är den grymt välbyggde och skäggsnygge Okeanos – i grekisk mytologi urkällan till alla hav och strömmar, och orsaken till ordet ocean. Han rider mot publiken på ett snäckskal draget av två kraftfulla havshästar som leds av varsin triton, en sorts manliga sjöjungfrur.

Marco Colicchio

Den äldre av dem blåser i tritonernas särskilda magimanick, ett snäckskal med makt att få vågor att stilla sig, och han lyckas få sin häst att symbolisera lugna vatten. No such luck för den yngre kollegan, hans häst stegrar och vrider sig.

fontana di trevi
Foto: Pexels

Det där, att bara den äldre lyckas i sitt uppdrag, speglar en skillnad mellan Sverige och Italien. Härnere värderas erfarenhet och ålder mycket högre och det är något som, i takt med att åren går, tycks mig alltmer underbart.

Havsguden flankeras av två allegoriska kvinnofigurer. Till höger Fruktbarheten med sitt självklara ymnighetshorn och till vänster Hälsan med sin något mindre självklara orm. Ovanför dem finns reliefer och den vänstra ger en fingervisning om tidsdjupet i allt detta. Där står Marcus Agrippa, kejsar Augustus handgångne man. Han är i färd med att godkänna det bygge som leder fram till fontänen: superakvedukten Aqua Virgo, som en gång matade Agrippas badhus just bakom Pantheon och har en särskild plats i romares hjärtan. Under en lång, svår period förde den ensam färskvatten till stan, och fungerar alltså än i dag.

Foto: Unsplash

Insikten om vikten av vatten rinner genom Romhistorien. Ett av imperiets särtecken var de hydrauliska framgångarna med dammar, fiskodlingar, bevattningssystem och de stora badkomplexen. På 300-talet servades huvudstaden av elva akvedukter som lär ha flödat in mer än en miljon kubikmeter om dagen; enligt dåtida listor fanns det 1352 fontäner och 856 badhus.

Ett jäkla porlande, rent ut sagt.

Foto: Pexels

Eller som Plinius den äldre, något mer elegant, formulerar det: ”Om vi bara tar hänsyn till den rikliga tillgången på vatten till allmänheten, till badhus, dammar, fontäner, kanaler, hushållsändamål, trädgårdar, platser i förorterna och husen på landet; och sedan reflekterar över avstånden som vattnet har färdats, valven som byggts, bergen som genomborrats, dalarna som överkorsats, måste vi med nödvändighet erkänna att ingenting i hela universum varit mer värdigt vår beundran.”

Äntligen klipper polisen avspärrningen och med mynt i ena handen och mobilen i den andra strömmar alla framåt, men vi ska titta till två egenheter innan vi är framme vid huvudskälet till trängseln.

fontana di trevi
Foto: Unsplash

Det första är en stor, bullig stenvas som man ser till höger, uppe i gatunivån. Den är en del av fontänbygget, men verkar inte riktigt hänga ihop med havstemat. Guiderna här berättar att arkitekten satte dit den när han inte längre orkade med barberaren som hade salong därbakom. Den trista jäkeln stod och ropade kritik medan arbetet framskred, och till slut skar Niccolò Salvi helt enkelt av synlinjen.

fotana di trevi
Illustration: Stina Wirsén

Det andra är att tre påvar har fäst sina namn här. Ingenting häromkring är vanligare än påvetaggar, men tre på samma pjäs är ändå särskilt – och skälet är att arbetet pågick så länge att de hann dö och ersättas. På plaketten högst upp kan man läsa Clemens XII, det var han som gjorde beställningen, en bit ner men i störst bokstäver, Benedictus XIV och i halvmånen just ovanför Okeanos huvud, Clemens XIII, som fick inviga.

Rom
Foto: Unsplash

Hur stolta påvarna än var är påkostade springbrunnar inte allas högsta önskan. Det sägs att fattiga romare ropade pane, pane, non fontane (bröd, bröd, inte fontäner) redan när Berni- nis fyrflodsvariant invigdes på Navona och för den som saknar mat för dagen måste det vara en sorts fördelningspolitisk vattentortyr. För egentligen behövs inte en massa havsgudar, hästar, palmer, klippavsatser och ymnighetshorn för att leda dricksvatten till törstiga. Men att fundera på alternativ resursanvändning när man ser något tjusigt … det är inte riktigt därför vi är här, eller hur, kära läsare?

fontana di trevi
Foto: Pexels

Nej, vi har kommit för att få återvända. För att göra som den åldriga, romerska myten säger: slänga i ett mynt och säkerställa vår retur.

Tyvärr har den där åldriga myten oroväckande mycket med 1800-talstyskar att göra. Numera pekas till och med en specifik arkeolog och konsthandlare ut som dess upphovsman, Wolfgang Helbig. Han var gift med en rysk prinsessa, bodde i Rom, skrev tunga böcker och sålde en massa vackra saker norrut – bland annat till bryggerimagnaten som grundade Glyptoteket i Köpenhamn.

Slantlegenden ska han ha baserat på antika offermyter (karln var ju arkeolog), och enligt en version kom den till för att spetsa de lyxiga kalas han och hustrun brukade anordna. I en annan, mer tillfredsställande variant skapades legenden för att trösta studenter som var tvungna att lämna Rom.

Men för att förstå mytens dragningskraft behöver vi ta oss till filmens värld och till tiden när staden kallades Hollywood on the Tiber. Överhuvudtaget har den moderna turistupp-

Foto: Unsplash

levelsen mycket med de där filmerna att göra, allra tydligast förstås med Audrey Hepburn-succén Prinsessa på vift (Roman Holiday) där listan på inspelningsplatser skulle kunna vara registret i en guidebok. Men just här betyder en annan storfilm mer. Tre flickor i Rom (Three Coins in the Fountain) och dess Oscarsbelönade titelsång som sjöngs av Frank Sinatra gav slantkastandet dess riktiga kick.

Filmens story, som trailern beskriver så här ”tre amerikanska flickor kastar tre mynt i fontänen, som romare gör, och förälskar sig hals över huvud, som kvinnor gör”, betydde kanske mindre. Precis som att bara två mynt kastas i filmen. För bilderna var i färg och extra magnifika – det här var den första film utanför USA som spelades in i det nya CinemaScope-formatet.

Rom
Foto: Unsplash

Ibland sägs det också, till exempel i den allra första Baedekerguiden till Rom, att den vidskepliga ska dricka ur fontänen, och ytterligare en version menar att det leder till evig kärlek. Men mer troligt (tyvärr!) är att det innebär ett besök på akuten: sedan många år pumpas vattnet runt i ett slutet system och är markant icke drickbart. Vill man smaka riktigt Aqua Virgo-vatten finns det en liten kran på sidan av fontänen.

När vi ändå slänger varsitt mynt över vänster axel – varför chansa? – är det skönt att veta att pengarna går till Roms behövande. Och även om det är småslantar som slängs i är det inte småpengar som tas upp.

Går det att sätta ett pris på viljan att återvända är det ungefär 15 miljoner kronor om året. För så är det med Rom, den som åker hit åker dit.


Av Harald Bergius

Ur Rom på listigare vis (Kaunitz-Olsson, 2023)

Illustration: Stina Wirsén

Foto header på Harald och Stina: Pompe Hedengren

 

Boken finns också i en numrerad lyxutgåva med tre signerade färglitografier av Stina Wirsén i en särskild box. Den hittar man här!

Följ oss på:

 

Följ oss på:

 

Mer från Rom !

spaghetti-al-carbonara

Spaghetti alla Carbonara

Ett klassiskt italienskt recept på Spaghetti alla…

Read More

Porchetta al forno

Porchetta al forno

Krispig på utsidan och saftig på insidan med en ljuvlig…

Read More

Maritozzi

Maritozzi

Gräddfyllda bullar från Rom. En perfekt frukost enligt en…

Read More

Åtta romerska favoritrestauranger

I ”Rom på listigare vis” tipsar Harald Bergius inte om de…

Read More

Mer från Rom !

cacio-e-pepe
Cacio e Pepe av Peter Nordin

Cacio e Pepe, ett recept av Peter Nordin - den kända kocken…

Read More

Saltimbocca-alla-romana
Saltimbocca alla romana

Tunna skivor kalv i en underbar kombination med prosciutto…

Read More