Det du inte vet. Det hittar du inte, så lätt Ungefär så beskriver våra italienska vänner Marche. I början begrep jag inte vad dom menade. Men ju längre tiden gick började jag förstå. Marche är en region du måste upptäcka. den berömda keramikernHäng med till hantverkare i världsklassMånga italienare vi träffade, pratade ofta om ”den berömda keramikern” i Montottone - en typisk antik by i Marche med små gränder, vackert torg, några små restauranger och en bar där livet och tiden stannat av. Här skulle alltså en av landets främsta keramiker vara verksam? Jag såg framför mig en typ industrilokal med ett stort vackert ”showroom” fylld med massor av keramik, kanske en snygg representant i italiensk kostym som med orderblocket i högsta hugg visade upp hela kollektionen och samtidigt väntade på att skriva in en mängd beställningar. Något helt annat, var det som väntade mig. Fånga dagen. En viktig ingrediens i livetSagt ock gjort. Vi skulle fånga dagen, precis som den romerska poeten, Horatius (född i december 65 f.kr) son till en slav, myntade ”carpe diem quam minimum credula postero" - fånga dagen, lita ej på morgondagen. Vi tog bilen och styrde den vackra landsvägen genom böljande landskap mot Montottone, ca 25 minuter från Ruffino. Väl där letade vi länge och väl, utan att finna någon krukmakare, eller någon verkstad, inte heller något showroom eller någon stor modern industribyggnad knökad med lergods. keramikVi hamnade tillslut på byns kafé. Efter en dubbel espresso och en cornetto så frågade vi barägaren om det verkligen finns en keramiker i byn?- Visst sa han, samtidigt som han putsade glas bakom bardisken. Ni måste ju mena Emanuel Bozzi, säger han stolt med en glimt i ögat.- Ni har ni tur säger han - och vispade med en vit trasa i luften mot lokalens hörn långt in i rummet.- Han sitter där borta och njuter en Meletti, sa barägaren. Jag visste att Meletti var den lokala mycket kända likören från regionens mest omtalade kafé i Ascoli Piceno med samma namn. Jag tog mod till mig och stegade fram och presenterade mig. Emanuel Bozzi var en reslig man med ca 45–50 år i bagaget. Han sken upp när jag frågade om jag kunde få slå mig ned och bjuda på ytterligare en likör och en kaffe. Vi blev sittande nästan en timme. Jag fick förmånen att höra hans historia. - Skulle du tro mig, berättar Emanuel, att Montottone, en by med mindre än tusen invånare långt ute på landsbygden, har varit keramikernas rike i över åtta århundraden. Jag och min syster är krukmakare och keramiker i femte generationen- Sedan 1851 har min brännugn varit verksam, säger han, samtidigt som de sista dropparna likör försvinner ner i strupen.- Nu måste jag få visa upp min ”bottega” säger Bozzi och reser sig för att leda oss vägen genom byns små gränder till hans krukmakeri. handgjort fatDet visade sig att hans verkstad - bottega låg i utkanten av byn, som en del av själva stadsmuren. Här hade historien dröjt sig kvar. Hans lokal huserade i tre våningar i en gammal fastighet som kändes äldre än 1700-tal. I gatuplan, som uthuggen i berget, hade Emanuel en typ av butik. Här visade han upp sitt hantverk. På grova hyvlade trähyllor exponerade han sina krukor, sina skålar, sina handdrejade fat och sitt unika hantverk – alla med en form inspirerad från gamla epoker. Hans keramik är inget pynt, utan underbara bruksföremål. Noll reklam. Noll kommersiellt. Bara passion.Inga skyltar, inga vägvisare och ingen modern butik, bara en gammal kruka på farstutrappan avslöjade vad som gömde sig bakom fasaden, att här huserade en av Italiens skickligaste keramiker, som dessutom är representerad på flertal muséer i landet. Det var en upplevelse att vandra runt i hans utrymmen. Brännugnarnas eftermäle kändes tydligt i väggarna. I hörnen låg gamla krukor och skärvor. På bänkarna låg prover på nya keramiska mästerverk, ännu inte färdiga att säljas. Till och med spindelväven i taknockarna skapade ett skimmer i lokalen. Det var högt i tak och de gamla fönsterglasen gav ett suggestivt sken i rummet. Det ultimata fatet till spaghetti bologneseJag var på jakt efter ett fat som skulle passa för min spaghetti Bolognese. Emanuel försvann en kort stund ur synfältet. När han kom tillbaka hade han med sig detta vackra fat, som skulle bli perfekt att ställa fram mitt på bordet till våra gäster, fylld med spaghetti Bolognese. Nästa anhalt det moderna marchemancini massimoSom en kontrast till det gamla Marche och det uråldriga hantverket att dreja keramik, styrde jag mot pastatillverkaren Mancini, inte heller långt från vårt hus. Mitt i ett rullande landskap fylld med vete ligger deras ultramoderna byggnad, som påminner om arkitekturen hos Louisianas Museum of Modern Art i Danmark. Här har Massimo, grundaren av Mancini Pastificio Agricolo skapat en torkad pasta, som många håller som bäst i världen. Hit vallfärdar gräddan av kockar för att göra inköp till sin restauranger.Massimo odlar sitt eget vete och kvarnar sedan sitt eget mjöl, för att få kontroll på hela kedjan i produktionen. Han hanterar sin pasta som vinmakaren hanterar sitt vin. Varje förpackning årgångsmärks. Varje år, på sommaren, när vetet nått full mognad och har rätt fuktighetsgrad skördas grödan med hjälp av modern teknik för att sedan malas till det ultimata durum-mjölet.Just denna spaghetti är en match i himmeln till min ”Ragù Bolognese” serverad i ett handgjort fat av keramikern Emanuel Bozzi – snacka om att ”fånga dagen”. Peter Nordin

Fyra fantastiska recept !

Mezze-Penne-Alle-Zucchine

Linguini Alle Zucchine

En härlig lunch eller middag, rik på arom och smak, med…

Läs recept

Pasta alla Zozzona umbra – Tomas Bacoccoli

Pasta alla Zozzona är en fattigmansrätt egentligen. Tanken…

Läs recept

Pappardelle al ragú con cinghiale

Pappardelle al ragú con cinghiale

En köttfärssås på vildsvin eller ragú con cinghiale är en…

Läs recept

Ett litet kåseri dagarna efter påsk

Varje gång jag ser ett konstverk, njuter ett gott vin,…

Läs recept