Text av: Peter Nordin

Allt startade i byn Torre di Palme.

För några dagar sedan satt jag på torget i en liten by på en höjd över havet i Marche. Torre di Palme påminner om Pienza i Toscana, fastän mindre och utan alla turisthorder. Utsikten härifrån är betagande. Du ser hela det adriatiska havet i panorama. Kanske detta är en av de sötaste byarna i Italien?

Staden grundades på 600-talet före Kristus för att litet senare erövras av romarna. Du kan säkert föreställa dig de gamla murarna, husen med de  metertjocka väggarna och de trånga kullerstenssatta gränderna, som här och var huserar små trattorior. Är du i krokarna är denna plats underbar att besöka och har du tur, så har Gino stannat med sin gamla food-truck på torget. Hans helgrillade spädgris – typ porchetta fylld med örter och lök är intet att missa. Ett grovt bröd, några droppar extra virgin olivolja slingrande över knaprig porchetta gör detta till en gastronomisk upplevelse – allt serverat i en pappersservett.

Min vänskap med Napoleon
Jag besöker byn nästan varje dag till lunch tillsammans med mina böcker. Först en stund meditation, som innebär att låta blicken vila ett bra tag på horisonten, där hav och himmel möts. Sedan bestiger jag torgets parkbänk för att läsa min tegelstenstjocka biografi om Napoleon Bonaparte. Kejsaren från Frankrike som lät sina tentakler vävas in i det italienska samhället.

Inte sedan Romartiden hade någon härskat över ett så stort välde eller kommenderat så kolossala arméer som Napoleon. Han drömde om ett Europa med en valuta, en lag och en huvudstad. Napoleon var född i en fattig italiensk adelsfamilj på Korsika, ön där man enbart talade italienska. Faktiskt kunde Bonaparte inte ett ord franska då han för första gången steg i land på det franska fastlandet. Han förblev korsikan hela sitt liv och som en klanledare delade han ut kungariken och furstendömen till sina nära och kära. Hans son, Bonaparte den II, blev kung av Rom redan vid födseln. Napoleons energi och sisu imponerar. Hans brinnande vilja resulterade i att den fattiga invandraren senare blev jordens mäktigaste man – en klassresa utan motstycke.

Hans dröm kostade miljoner människor livet. Hans krig, hans reformer och beslut har påverkat människorna i Europa, Syd- och Nordamerika ända fram till våra dagar. I denna virvel av slagfält, långa marscher och gigantiska erövringar vävs dåtidens alla furstendömen samman till det som senare kommer bli dagens Italien.

Visste du att Napoleon var först ut att massvaccinera hela befolkningen i Frankrike mot smittkoppor och han var den förste ledaren att genomföra en folkomröstning. På 1700-talet gick alla fransmän man ur huse för att rösta. Det handlade om att Napoleon skulle tilldelas all makt i landet, eller om den skulle delas med andra. Över tre miljoner fransmän röstade för Bonaparte, enbart 1562 människor röstade mot. En liknande jordskredsseger har inte inträffat sedan dess.

Napoleon införde nya husnummer på alla gator i landet. Därför har vi i dag jämna nummer på en sida av vägen och ojämna på den andra. Något som än i dag gäller i nästan alla länder.

Tänk om jag hittade denna uppfinning
Gino – han med food-trucken – berättar medan han skär perfekta skivor av porchetta – att helstekt spädgris lär ha varit en av Leonardo da Vincis favoriträtter. Han skall ha uppfunnit ett gigantiskt grillspett som automatiskt vred sig över den glödande veden med hjälp av eldens värme. Men, säger Gino, tyvärr har man inte funnit själva skissen på denna innovation. Min spädgris vevas med en liten elmotor, i väntan på att da Vincis uppfinning hittas – säger Gino med en glimt i ögat.

Mitt första möte med Historien om Vincisgrassi
På torsdag serverar jag Torre di Palmes nationalrätt från min truck säger Gino stolt. Det blir Vincisgrassi. Alla kantbitar av porchetta hackas. Till detta steker jag både kalvbräss och kycklinglever som varvas med färsk pasta. Det är min regions svar på Emilia Romagnas lasagne. Redan då var beslutet fattat. Jag kommer vara här på torsdag. Jag vill höra historien om Vincisgrassi.

Så börjar det
Bland Napoleons främsta rivaler fanns Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev kung Karl den XIV (14) Johan av Sverige. Deras inbördes kamp var bitter och pågick ända till dödsbädden.

Bara veckor innan sitt första möte med rivalen, den kommande svenska kungen hade Napoleon 1797 invaderat de påvliga staterna, ett något kurvigt landområde som införlivade Marche och Ancona i ett Europa som under slutet av 1700-talet nästan såg ut som ett schackbräde av små stater, furstendömen och riken.

Historien om Vincisgrassi tar sin början
Det var här i korselden av historien om Vincisgrassi, krig, kärlek, konst och erotisk poesi (något Napoleon ofta lyriskt formulerade i sina brev hem till sin fru, när han låg ute i fält) som Marches nationalrätt föds. En maträtt som redan då hade gamla släktskap till det franska hovet. Delar av själva fyllningen till denna lasagne får kanske tillskrivas den bolognesiska kocken som tjänstgjorde vid det franska hovet, hos Ludvig XIV (14) – solkungen – i början av 1700-talet, nästan 100 år tidigare. Ordet ragôut betyder ”att väcka till liv” på franska. Kanske var det denna välkokta läckerhet som kickade liv i den franska kungen, som redan vid fyrtioårs ålder hade tappat allt hår och redan var tandlös. Då visste inte Ludvig den XIV (14) att hans farfar Ludvig den XVI (16) skulle
giljotineras på morgonen den 21 januari 1793 – en händelse som på krokiga stigar banade väg för Napoleons resa till den absoluta makten i Frankrike och i Europa.

Freden i Tolentino (inte långt från Ruffino)
Tänk om, ja tänk om det var min typ av lasagne som gav grunden till freden i Tolentino år 1797 – en vacker stad mitt i Marche där Napoleon och påven Pius den VI (6) signerade det historiska fredsfördraget i februari samma år, över en gemensam middag. För bara några år tidigare hade kocken Antonio Nebbia i dessa trakter tecknat receptet på en typ av lasagne – ”princigrassi” i sin kokbok. Vissa menar att ursprunget skulle kunna härröra från 1799 och belägringen av Ancona. Det skulle vara generalen Windisch-Graetz som fick stå staty för denna lasagne, men alla mina tidsaxlar faller inte på plats i mina studier.

Därför är jag övertygad om att ursprunget till denna maträtt kommer från kocken Antonio Nebbias recept, princigrassi; ”furstens fett”. En maträtt delvis fylld med kyckling, som råkade vara Napoleons favoritingrediens och med en ragôut som hade franskt släktskap. Glöm inte att middagen dinerades tillsammans med en påve – som från början hade det italienska namnet – Giovanni Angelico Braschi vars familj härstammade inte långt från Bologna, pastans huvudstad. Vad kunde då inte bättre passa – denna fredensdag – än princigrassi? Glada, mätta och nöjda blev fredsfördraget en enkel match att avhandla.

Första mötet med Bernadotte
Jean Baptiste Bernadotte var en hyllad general i Napoleon armé. I början av 1797 fick han plötsligt en order av Bonaparte, att marschera över alperna för att ansluta sin här med Napoleons armé i Lombardiet. En order som innebar att han skulle ta hela sin krigshär över Alpernas bergsmassiv i köld, snö och hård vind, för att förstärka Bonapartes armé i Italien. Denna militära förflyttning över bergskedjan anses vara en heroisk bedrift utan motstycke. De båda männen träffades för första gången i Mantua den 3 mars 1797, där Bonaparte bjöd på middag. Napoleon hade en egenhet att intaga sina middagar under snabbt förfarande. Det sägs att han åt sin hela meny på mindre än 15 minuter. När han var klar, så reste han sig prompt och oftast lämnade  middagsbordet. De inbjudna fick snällt sitta kvar och mumsa i sin egen takt.

Min fantasi kanske förblindar mig, men här fick Bernadotte för första gången njuta Marches nationalrätt princigrassi – som i dag heter Vincisgrassi. Från historien om Vincisgrassi. Den passade Napoleon utmärkt. Han kunde nämligen äta denna i expressfart.

Början på slutet
1813 gick Jean Baptiste Bernadotte – då som svensk kung i krig mot Frankrike. Det var ett svek som Napoleon aldrig kunde förlåta. Jean Baptiste hade lierat sig med både den ryska tsaren och England. Nu började Napoleons imperium sakta spricka i fogarna. Detta var början på slutet. I engelsk media beskrivs Bernadotte; att ha ett ansikte huggen ur marmor med en örnnäsa av det mest ovanligt omfång, ögon laddade av eld med genomträngande blick, en hy mörkare än en spanjors och ett hår så svart att en porträttmålare inte kan finna en färg mörk nog, för att ge det rätt skiftning.

Denna man, från staden Pau i Frankrike blev Napoleons rival ända in i döden. Under vissa perioder då Napoleon satt fången på Sankta Helena i Atlanten gick det rykten om att Bernadotte hade ambitionen att själv försöka bli ny kejsare i Frankrike. Han gjorde ett anonymt besök i Paris inkognito, men lyckades inte få det stöd han behövde.

4 maj 1814 landstiger Napoleon på ön Elba dit han är förvisad. Elba blir Napoleons rike. Han tilldelas ön som ett furstendöme. Här stannar han nästan i ett år och här får han några lyckliga månader. Han odlar upp marken med grönsaker och frukter. Han ser till att Elba blir självförsörjande. Han organiserar nya regler kring öns sophantering. I stället för att befolkningen helt sonika kastade ut skräpet genom fönstret, så anordnade han så, att på angiven tid, kunde öns invånare gå ut på gatan och lägga sina avfall i stora korgar, som sedan forslades bort. Napoleon ägnade sig åt herrelösa hundar, offentlig hygien, byggnation av nya vägar och han såg till att öns stora hamn – Portoferraios – fick ett anmärkningsvärt lyft.
Elbas befolkning blev väldigt fästa vid Napoleon, något som gäller än i dag. Den 5 maj varje år firas Napoleon med en mässa i kyrkan Chiesa della Reverenda Misericordia på Elba.

Slutet
Napoleon dör den 5 maj 1821 på Sankta Helena i Sydatlanten. Han var Frankrikes kejsare från 18 maj 1804 till 6 april 1814 och återigen under de sista hundra dagarna från 20 mars till 22 juni 1815, då han förlorar det stora slaget vid Waterloo i Belgien.

Kanske var rätten Vincisgrassi Napoleons sista måltid år 1821, vem vet? Här får min historia trots allt sluta. Och visst, jag var i Torre di Palme i torsdags och njöt Ginos Vincisgrassi. Den var en höjdare.

Receptet på Vincisgrassi alla Peter Nordin hittar du här!