Vår ambassadör Jan Björklund

Jag ska träffa Jan Björklund idag. I Rom. Det känns stort på något sätt. Inte bara för att det är Jan alltså. Jag ska ju få åka till storstan. JanJag kollar på gympaskorna och kängorna där jag står nyduschad och påklädd i hallen. Det där funkar inte på en ambassad. Men var är mina skor, såna där skor man har på sig i ett konferensrum ni vet? Jag letar efter dem, får gräva under garderoben i hallen. Sedan väcker jag familjen och beger mig iväg mot huvudstaden. Det som i vanliga fall skulle vara helt normalt, känns idag som ett litet äventyr. Jag har inte förberett några frågor, men jag undrar hur man tänker när man tackar ja till att bli ambassadör. Vad vill man åstadkomma? Efter ett par timmar är jag framme i Rom. Jag ser inte en enda ledig parkeringsplats. Småbilar överallt. Bilköer. Min klumpiga jeep känns fel här i Rom, som att bära kängor på en ambassad typ. Till sist ser jag den, svenska flaggan. Den påminner mig om att jag inte varit så här nära Sverige på nästan två år. I foajén hänger en oljemålning av Drottning Kristina och en trappa upp väntar Jan Björklund. Svenska möbler, svenskt leende. Det är som att någon knäppt med fingrarna och trollat mig från Italien till Sverige. Abrakadabra. Och nu pekar Jan på en soffgrupp som lika gärna hade kunnat stå hemma hos mormor och morfar i Grythyttan. Vi sätter oss och börjar samtala, om än lite trevande. Det är som att jag värmer upp, som att jag inte träffat en annan svensk på nästan ett år.Jag inser att jag faktiskt inte har det. Men det måste vara värre för Jan. Det kan inte vara lätt att bli ambassadör i tider som dessa. Hur är man social utan det sociala? Att vara diplomat i en pandemi måste vara lite som att vara fotbollsspelare på en segelbåt. Vi kallpratar om hur det är att byta land, från Sverige till Italien, Jan och familjen har precis tagit steget. Och jag berättar om hur det var när vi kom till Umbrien. Att folk tyckte att det var konstigt att vi hade flyttat från ett så föredömligt samhälle som det svenska, till denna primitiva plats. Jag säger till Jan att jag tror att italienare har en förskönad bild av hur perfekt allt funkar i Sverige. Då säger Jan att, svenskar kanske också har en förskönad bild av hur bra allt funkar i Sverige. Vi skrattar och isen är bruten. Medan vi sitter i min mormors soffgrupp och dricker italienskt kaffe blir det snabbt tydligt vad Sveriges nya ambassadör i Rom vill åstadkomma. Vad det är för bro han vill bygga mellan dessa två avlånga länder. För honom är det solklart. Han vill att Italien ska bli lika attraktivt för svenska företag som Tyskland, Frankrike och England är. Men hur exporterar man allt det där som vi svenskar gör så bra till detta, just nu lite underskattade Italien? Svenska nätlösningar, betaltjänster och streamingtjänster, energismarta hus och så vidare. Jan Vi tar en liten promenad i trädgården innan Jan Björklund följer mig ner till foajén och det där porträttet av Drottning Kristina. Där stannar vi. Han berättar passionerat om denna kvinnas fascinerande historia med Italien. Drottning Kristina var verkligen en svenskitalienare. Jag undrar tyst hur det måste varit för min mamma att komma till Italien på 60-talet. Och för Elin, när vi kom hit för sju år sedan. Jan berättar att Drottning Kristina till och med gick och blev katolik och det för mina tankar vidare till Heliga Birgitta i Assisi. Och medan Jan pratar förundras jag nu över mönstret av alla dessa svenska kvinnor som gjort och fortsätter göra avtryck i Italien. Jag slår vad med mig själv om att det är svenska kvinnor som kommer vara avgörande i byggandet av den där bron vi pratade om tidigare, jag och Jan. Väl på gatan bestämmer jag mig för att gå en promenad, men efter ett tag blir det lite varmt och jag sätter mig i skuggan av ett parasoll på en restaurang och beställer en tagliolini med pecorino och sparris som är overkligt krämig. Jag säger att det är jättegott men undrar om kocken möjligtvis haft i lite grädde, för det är ju så krämigt. Menar inget illa, vill bara kolla. ”Ma scherzi, panna? Skämtar du med mig, grädde? Här får du inte ens grädde till jordgubbarna. Det kan jag lova dig.” säger kyparen och fnyser.Jag skrattar och tänker att om jag var i Sverige alldeles nyss så är jag definitivt tillbaka i Italien nu. Text och bilder: Tomas Bacoccoli

Fyra fantastiska recept !

Soppa-pa-oliver

Soppa på oliver

Mixa spenat, oliver, grädde och buljong i matberedaren…

Läs recept

Varm Bruschetta med burrata

Varm bruschetta med burrata

Bruschetta är en enkel maträtt från centrala Italien som…

Läs recept

Soppa på linser

Soppa på linser från Castelluccio

Denna underbara soppa på linser är återkommande på Ruffino,…

Läs recept

Coda di rospo piccata

Coda di rospo piccata

Coda di rospo piccata: skär fiskfiléerna på snedden i…

Läs recept